Frisättning

Under senare tiden i Latinamerikas historia har vi sett grundläggande förändringar i politiska, ekonomiska, kulturella och sociala händelser som visar ett folk som vaknar upp, som organiserar sig, försvarar sina rättigheter och fullgör sina uppgifter som jämlika människor i världen. På samma sätt, har rörelserna, vänsterpolitiska partier och ledare insett att kampen går bortom teorier och modeller och har på så sätt uppnått en symbios mellan historia och folk. Man kan se en process av förståelse och tillvaratagning av gestalter som Bolivar, Martí, Sandino, Zapata och många andra amerikanska ledare som har agerat för att vinna självständighet, suveränitet, social rättvisa, respekt för inhemska kulturer och respekt för folkets självbestämmande.

Även om dessa styrkor nyligen har uttryckt sin närvaro i progressiva vänsterregeringar i flera latinamerikanska länder (Kuba, Venezuela, Bolivia, Ecuador, Nicaragua, bland andra.) Ser vi hur USA ingriper för att störta regeringar med juridiska knep som motsvarar de nya ”mjuka” statskupperna istället för att använda sig av den reaktionära militären (Honduras, Paraguay, Brasilien) och stödet de konservativa amerikanerna ger institutioner “för att uppnå demokrati” (USAI, NED, CIA) genom att driva bort lokala progressiva regeringar på ett “röstmässigt” rätt sätt(Argentina,Peru.)

Dock är deras starkaste politiska taktik ekonomisk strypning av länder som inte delar deras intressen. Bevis på detta är bla. blockaden som upprätthållits i mer än 50 år mot Kuba, brotten som genomfördes i Chile när Allende kom till makten, vad de har gjort med den bolivarianska republiken Venezuela när Chavez och nu med Maduro och vad de nu gör med det sandinistiska Nicaragua.

 Nicaragua har, efter att sandinisterna kom till regeringen för andra gången, sett en ekonomisk, social och politisk väckelse. Med siffror som erkänts från internationella organ, har Nicaragua minskat fattigdom och social ojämlikhet med matprogram, anständiga bostäder, förskola, grundskola och gymnasieutbildning, mikrokrediter, leverans av äganderätter, bygg och jordbruksstöd

Nicaragua anses vara det säkraste av alla Centralamerika länder. Med sin sociala och ekonomiska politik har de förbättrat sysselsättningen och den sociala stabiliteten och på så vis gett barn, ungdomar och vuxna studiemöjligheter, sysselsättning, hälsa, sport, rekreation, kultur och därmed skapat ett fredligt och lugnt klimat där man förkastar en värdelös, banal och kriminell livsstil. Statens säkerhetsstyrkor som kommer från den revolutionära armén, har på ett effektivt och etiskt sätt kunnat motverka alla försök till etablering av nätverk av narkotikahandel. Genom utövande av en rättvis politik, socialt stöd och skyddande av befolkningen så kan vi lugnt säga att Nicaragua förtjänar titeln av det säkraste landet i Centralamerika.

Inrättandet av en regering i Nicaragua som för dialog och skapar partnerskap med alla de dynamiska sektorerna i samhället har gett upphov till ett klimat av genomförande av ekonomiska projekt. Allt från produktion av livsmedel (jordbruk och boskap), ekologisk och hållbar turism till alternativ energiproduktion (vind) har tillåtit en hållbar tillväxt sedan 2006.

Utvecklingen av detta har skett parallellt med offentliga investeringsprogram som syftar till att förbättra hälsonätverk, bygga utbildningsinfrastruktur och kommunikationsvägar (vägar och broar), allt för att skapa mer rikedom till landet, sysselsättning och välfärd för hela befolkningen.

Den politiska och sociala stabiliteten som finns i Nicaragua är ett resultat av den sandinistiska revolutionära regeringens lärandeprocess. De har lyckats skapa dialoger och förhandlingar med andra politiska sektorer på nationell nivå, med ständiga krav att dagligen arbeta för en förbättring av befolkningens levnadsvillkor, att gynna en bättre fördelning av de nationella tillgångarna och att garantera fred och social rättvisa för alla människor. För detta har FSLN kämpat outtröttligt, och allt görs inom ramen för konstitutionen och med det oerhört kritiska och grundläggande faktorerna; suveränitet och folkets självbestämmande.

Tio års arbete med att övervinna fattigdom och sociala orättvisor som landet befann sig i innan president Daniel Ortega och hans regering tog vid, vill imperialismen återigen destabilisera. Valet som hålls den 6 november 2016, där man kan se att en betydande majoritet (mer än 55% av befolkningen) idag hade omvalt kommendant Daniel Ortega som president och även välja kamrat Rosario Murillo, som för nuvarande är koordinator vid kommunikations- och medborgarskapsrådet, till vicepresident har genererat angrepp av misskreditering mot dessa två kämpar, mot de juridiska institutionerna och mot valmyndigheten. En mediakampanj där den lilla högeroppositionen presenterar sig som ett offer för en regering som koncentrerar all makt men tydligen inte inser att även de har gynnats av den ekonomiska tillväxten och att det är deras egen makthunger och möjligheten att få ekonomiskt stöd från imperiet som för närvarande inte utgör något valalternativ till det nicaraguanska folket

Emellertid har en opatriotisk sektor av den nicaraguanska högern i allians med de mest reaktionära representanterna för den amerikanska senaten lyckats få igenom en “extraterritoriell lagstiftning som kallas Nica Act”, där de vill förhindra att lån från multilaterala kreditbyråer godkänns till dess att “fria, rättvisa och transparenta val görs”. Med detta visar USA sin obestridliga inblandning i ett suveränt lands inre angelägenheter.

Dessa nya inblandningar: påverkar klimatet av lugn och fred som funnits i Nicaragua i mer än 10 år nu, försöker destabilisera de sociala investeringar som krävs för att stärka ekonomin som har visat en stadig tillväxt, försöker att misskreditera de nationella institutioner som etablerats av regeringen. Allt för att skapa ett klimat av osäkerhet och rädsla hos befolkningen anspelandes på kriget på 80-talet. Denna ”Nica Act” är en del av processen av nya “okonventionella” krig USA vill etablera i Latinamerika för att avbryta vänsterns utvecklingsprocesser, av de regionala integrationsprocesserna (ALBA, CELAC, Petrocaribe, Caricom) och den multipolära utrikespolitiken som kommer från Sydamerika de alliansfria länderna.

Den Europeiska kommittén för solidaritet med den Sandinistiska revolutionen:

1) Avvisar kategoriskt “NICA ACT” som en ny inblandning från USA mot Nicaragua.

2) Kräver respekt för Nicaragua som en självständig och suverän stat som styrs av sin konstitution, som har institutioner som styrs av nationens konstitution, som har en vald regering med mer än 65% av rösterna och som den 6 november 2016 kommer ha en befolkning som kommer att utöva sin legitima och suveräna rätt och skyldighet att välja sina nya statliga myndigheter.

3) Kräver ett omedelbart stopp av misskrediterande och destabiliserande kampanjer som de internationella medierna riktar mot Nicaragua, ett land som ansluter sig till internationella fördrag som garanterar de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan och garanterar rättvisa institutioner i sitt land.

4) Kräver att USA agerar konsekvent/korrekt och stoppar lagstiftande och extraterritoriella rättsakter som inte respekterar nationers och deras folks suveränitet, självständighet och självbestämmande utan endast orsakar destabiliseringar med stora sociala och ekonomiska konsekvenser som följd för befolkningen och onödiga geopolitiska obalanser för fred på kontinenten och i världen.

Europeiska kommittén för solidaritet med Sandinista revolutionen: Suecia

Anuncios

Responder

Introduce tus datos o haz clic en un icono para iniciar sesión:

Logo de WordPress.com

Estás comentando usando tu cuenta de WordPress.com. Cerrar sesión / Cambiar )

Imagen de Twitter

Estás comentando usando tu cuenta de Twitter. Cerrar sesión / Cambiar )

Foto de Facebook

Estás comentando usando tu cuenta de Facebook. Cerrar sesión / Cambiar )

Google+ photo

Estás comentando usando tu cuenta de Google+. Cerrar sesión / Cambiar )

Conectando a %s